Kure Kure Blogg

Jag har skapat ett monster…

ivan

… men det är inte gossen jag talar om.

Gossen som vänt upp och ner på mitt liv. Från att tiden varit allt jag haft har jag nu inte tid med någonting. Vad var det som hände?

Jag minns en svunnen tid då bloggandet gjordes med vänsterhanden samtidigt som resor och andra upptåg planerades om vartannat. Det var ena idén hit och andra aktiviteten dit. Livet var ett smorgasbord av möjligheter och friheten dess moder.

Tiderna förändras. I maj kom lilla Ivan kom till världen och vi visste inte riktigt vad som väntade. Lyckligtvis. Jag är den förste att klargöra att gossen är värd varenda sömnlös sekund, varje missad resa eller inställd aktivitet. Tröttheten är min nya livskamrat och tiden min nemesis. En ny verklighet där egoistiska önskningar offras på rad, som om den förlorade sonen kom hem till gästabud varje kväll.

Jag levde en gång i tiden med den banala tanken att jag när gossen kom till världen skulle få tid till eftertanke och ett lugn i vilket jag kunde föra någon form av dagbok om livet som nybliven fader. Att bloggen skulle leva upp och bli en kartläggning av de första åren.

Jag var naiv. Jag visste ingenting om livet som småbarnsförälder och under vilka villkor jag kom att bli bemästrad. Tid är allt jag inte har, dagar och nätter försvinner likt rälsen under Transsibiriska järnvägen. Jag förstår inte vad som händer. Det känns ju på något vis som ingenting händer. Samtidigt som allt händer. Jag har blivit passerad till läktarplatsen och bevittnar mitt eget liv från sidlinjen.

Att blogga, något så enkelt, har fått lägsta prioritet. Det trodde jag inte för 6 månader sedan. Att de där förströelserna man hade skulle få etiketten ”onödig lyx”. Jag trodde att jag skulle bli det jag tidigare tidigare hatat, en pappabloggare. Istället blev jag något värre, en småbarnsförälder med behov att skrika ut hur fint mitt barn är. Instagrambild på instagrambild. Superlativ på superlativ. En enbart egoistisk person, till intresse för ingen utom mig själv.

Men det är klart, alla de där sakerna jag tidigare gjorde för mig själv och som jag längre inte kan göra måste ju ersättas av andra saker som ger mig tillfredsställelse. Tyvärr är det ni som får betala priset. Jag har slutat att anstränga mig för er med blogginlägg och dylikt där jag försöker dela någon form av substans och istället får ni bild efter bild på en bebis med stora ögon som för utomstående framstår som vilken generisk varelse som helst.

Jag förväntar mig inte att ni ska förstå men hoppas att ni inte stör er allt för mycket på den jag nu är. Jag har varit med och skapat den vackraste varelsen i världen i min gosse samtidigt som jag skapat ett monster i mig själv. Men det är väl som dom säger, man kommer aldrig att förstå föräldrar förrän man blir en själv. Vi är ett mystiskt folk som varken följer logik eller hyfs. Vi har tappat stora delar av vår sociala förmåga och blivit någon form av grottmänniskoliknande gruppering som till största delen bygger vår tillvaro kring vårt föräldraskap.

Jag kan objektivt se på mig själv och fördöma min egen person, men samtidigt omfamnar jag min nya person. Jag har klivit in i en bubbla och kommer inte ut. Jag vet inte om jag vill komma ut, även om det gräset växer så frodigt grönt där ute.

Jag har blivit en förälder.

Pojken med guldbyxorna

Nej jag talar inte om min förstfödde son, jag talar om mannen som kan förvandla en sprallig yngling från Finland till en superstjärna i Spanien. Jag talar om Björn Wesström i AIK, klubbens sportchef. Ingen med minsta fotbollsintresse kan ha undgått nyheten att Eero Markkanen smått sensationellt köpts från AIK av Real Madrid på order av Zinedine Zidane. Summorna det talas om ligger mellan 20–30 miljoner kronor och nyheten kom bara dagar efter att Robin Quaison sålts till Italienska Palermo för runt 20 miljoner kronor. Björn Wesström, pojken med guldbyxorna alltså. Även om vi inte helt ska ignorera klubbens scouter, talangutvecklingen eller spelarna själva. De små detaljerna.

Nog om bakgrunden, här kommer några bakgrunder. Uppspelt som jag var slängde jag ihop ett par skrivbordsbakgrunder till datamaskinen. Upplösningen är 1280×800 vilken som av en slump passar perfekt till en MacBook Pro 13′ (nej, jag har inte retina… *snyft*).

Skulle någon verkligen behöva dem i annan upplösning så är det bara att säga till, i fix.

Som vanligt klickar du på bilden för att se den i naturlig storlek.

Wallpaper Eero Markkanen and Robin Quaison 1280x800

Wallpaper Eero Markkanen and Robin Quaison 1280×800

Eero The Hero

Eero The Hero

Den här går ut till släkten

Bebisbilder. ”Det är väl det man har Facebook till?” tänker du. Korrekt. Dock har inte alla Facebook varför jag nu ämnar posta en bebisbilds-bonanza för mina närmaste. Bebisbildskänsliga läsare varnas.

Gossen är ju bara några veckor men för att ni ska kunna följa utvecklingen (bebisar ser ju likadana ut hela tiden så det är ju svårt att se annars) så anger jag datum och ålder:

2014-05-25    4 dagar gammal

2014-05-25b 2014-05-25a 2014-05-25c

2014-05-26    5 dagar gammal

2004-05-25d 2014-05-26a

2014-06-02    12 dagar gammal

2014-06-02a

2014-06-04    14 dagar gammal

2014-06-04

2014-06-05    13 dagar gammal

2014-06-05a 2014-06-05b

2014-06-11    19 dagar gammal

2014-06-11b

2014-06-22    30 dagar gammal

2014-06-22a

2014-06-25    33 dagar gammal

2014-06-25a 2014-06-25b 2014-06-25d

2014-07-05    43 dagar gammal

2014-07-05 2014-07-05i 2014-07-05g 2014-07-05f 2014-07-05h 2014-07-05e  2014-07-05b 2014-07-05c 2014-07-05j

2014-07-06    44 dagar gammal

2014-07-06a 2014-07-06b

(Med reservation för att jag räknat fel på antal dagar gammal gossen är…)

2 of 373
123456