Vi kom till San Diego, gick till Old Town och åt mexikanskt. Som man ju gör:

Sedan var det bara att ta bussen in till byn:

Väl inne i byn ramlade vi in i en butik som varit med i Project Runway. Spexigt tycker ett fan som jag:

Vi noterar här att man spelar brännboll mitt i centrum. Intressanta prioriteringar:

Förutom brännboll fann vi även liten röd bil:

Och litet brungrått hus på pelare:

Och en snygg bro framför vilken jag placerade Jenny och tog en bild:

Sedan gick vi vidare och fann stor staty framför större båt:

På den större båten, även kallad MSS Midway, fann vi diverse krigiska maskiner:

På de krigiska maskinerna hade man monterat dödliga vapen:

Det kändes då skönt att man spätt ut ondskan med snälla propellerplan som ju inte kan skada någon:

Om man sedan placerade propellern på taket så blev det genast farligt igen:

Här ser vi Jenny i en rekonstruktion av nyckelscen från filmen Top Gun:

Här visar Jenny exakt hur fokuserad Tom Cruise var under inspelningen av Top Gun:

För att ta det hela ett steg längre satte Jenny sig i stort flygplan med tänder. Väldigt farligt:

Eftersom jag inte ville vara sämre satte jag mig också i stort flygplan. Dock utan tänder:

Här testar jag att sitta i stort flygplan utomhus. Påminner om känslan att sitta i stort flygplan inomhus:

Vi kom till San Diego, gick till Old Town och åt mexikanskt. Som man ju gör: Sedan var det bara att ta bussen in till byn: Väl inne i byn...

Land av sand. Vart man än tittar. Varmt och eländigt. Vi svänger av lite på måfå. Hamnar vid ett litet torn på bergets topp:

Inne i det lilla tornet träffar vi en föråldrad hippie med välkammat yttre och godhet i blicken. Han välkomnar oss, berättar ett och annat om livet samt ger oss ett antal ovärderliga tips för vår vidare road trip. Vi tackar och beger oss ut till berget bakom tornet. Där finner vi djur i sten. Eller sten som djur? Döm själva:

Som om inte detta vore nog fick vi även se djur på sten:

Vid det här laget var vi uppe i varv och kunde inte hålla oss från att ställa iste på sten:

Det hela blir ju än festligare om man betänker att vi precis lämnat Arizona. You can run but you can’t hide.

Tillbaka in i tornet. Där inne noterar vi att lokalbefolkningen har ett gott öga till svensk indiepop från 90-talet:

Här var dock inte indiepop gammalt nog, här fanns det resurser:

Nu var det dags att fara vidare. Vi kom ungefär 300 meter innan vi noterade grillad kyckling vid vägkanten:

Den var alldeles färsk och varm. Vi hade hittat liv. Eller? Var det de som hittat liv?

En alien i öknen. Känns gjort. Dock förvånades vi över hur nedgångna aliengänget verkade:

Otvättade gråmelerade tröjor och dålig hållning:

Tråkiga aliens:

Vi var föga imponerade. Jag kan säga som så att E.T. fick inte låna min mobil för att ringa hem…

Sedan åkte vi vidare. Vart? Den som återkommer till bloggen får se.

Land av sand. Vart man än tittar. Varmt och eländigt. Vi svänger av lite på måfå. Hamnar vid ett litet torn på bergets topp: Inne i det lilla tornet träffar...

Ute i Arizonas öken kokar termometern:

Naturen är lika död som affärsverksamheten öster om Phoenix:

Lika död som kommersialismen var innan den till slut åt upp USA:

I kommersialismen tecken tog vi dock en avstickare till en liten mack med motell där Jenny hittade resans godaste kopp bryggkaffe. Hittills:

Vidare vi for och till slut anlände vi till den lilla byn Gila Bend där vi tog in på rymdtemahotellet Space Age Lodge:

Då Gila Bend visade sig vara en sparsmakad by fanns det endast två restauranger, den italienska med utskänkningstillstånd och hotellets rymdrestaurang som helt befriats från alkoholhaltiga drycker. Vi valde rymden framför ruset:

Gryningen kom och vi for vidare. Till slut svängde vi av till den halvsuspekta staden El Centro där allt handlade om tron på frihet:

… och tron på Gud:

Jag vet inte vad man skall tro men här tar bloggningen slut. Vad kommer härnäst? Vilken stad kommer vi till då? Vad åt vi? Vad såg vi? Frågorna är många, svaren få.

Stay tuned!

Ute i Arizonas öken kokar termometern: Naturen är lika död som affärsverksamheten öster om Phoenix: Lika död som kommersialismen var innan den till slut åt upp USA: I kommersialismen tecken...

Det här med att blogga finns det ju inte tid till när man är på road trip, det är en sak jag lärt mig. När det väl blir några minuter över innan man verkligen måste släcka lampan så har man redan tagit sig genom ett antal städer från den punkt där man är i bloggen. Med andra ord kommer här ett av de där sällsynta inläggen om en stad där vi inte längre befinner oss.

Guds hus. Smaka på orden. Det låter högtidligt och stämningsfullt. Trots detta kan man inte tänka annat än att Gud fått löneförhöjning när man ser hans hus i Sedona:

Snyggt, praktfullt och bra läge.

Bra läge är det också för att provsticka sig på lite kaktusar:

Det visade sig göra ont.

Guds hus i all ära men det var någon av kött och blod som försökte stjäla showen:

Precis nedanför kyrkan har något taktlös person med lite för mycket pengar byggt en skrytvilla som tar upp all fokus av utsikten från kyrkan. Not so fresh…

Vi vände oss mot andra hållet och tog en sådan där avslappnad ögonblicksbild:

Sedan åkte vi vidare till byn Sedona som var som ett mini-Hamptons med en massa rika människor med dålig smak som bodde på platser deras själar inte förtjänade.

En sak får man ändå ge dem och det är att de kan döpa gatunamn:

Pony Soldier Road. Episkt!

Polaroid på den!

Sedona var väldigt vackert och så men behållningen var faktiskt…

Vägen dit! Kanske den mäktigaste vägen hittills var den från Flagstaff till just Sedona. Rekommenderas lika varmt som temperaturen på vägen.

Håll ut till nästa bloggning…

Det här med att blogga finns det ju inte tid till när man är på road trip, det är en sak jag lärt mig. När det väl blir några minuter...

Dags att se vad allt snack handlar om, vad är grejen med Grand Canyon?

Ett träd och stora berg.

Små människor och stora berg.

Stor man och större berg.

Really? REALLY?!?

Why the long face? Kanske för att du typ har mördat din åsnekompis?!?

Dags att se vad allt snack handlar om, vad är grejen med Grand Canyon? Ett träd och stora berg. Små människor och stora berg. Stor man och större berg. Really?...

Efter någon dag på väg kommer vi så till den mytomspunna Route 66:

Vi tar in på Grand Canyon Hotel i den gamla klassiska staden Williams.

Här ser allt ut som det gör på film. I de filmerna där de har fina gamla bilar. Folk är snälla här också.

Efter någon dag på väg kommer vi så till den mytomspunna Route 66: Vi tar in på Grand Canyon Hotel i den gamla klassiska staden Williams. Här ser allt ut...

En omedveten fokus har hamnat på att äta på så många olika hamburgarerestauranger vi kan. En klassiker som In-n-out Burger är självskriven men Blue Moon Café i Sedona har faktisk varit godast. Hittills.

Någonstans i Arizona.

Här är en bro i en by som heter Cameron. Det är typ en gammal by som är känd för något som varit viktigt för folk som bor i USA.

En omedveten fokus har hamnat på att äta på så många olika hamburgarerestauranger vi kan. En klassiker som In-n-out Burger är självskriven men Blue Moon Café i Sedona har faktisk...

I gryningen (läs: typ vid lunch) packade vi väskorna och begav oss iväg till Hoover Dam:

Det var stort och högt. Jag blev livrädd.

Det här med att var och varannan person kör omkring med gigantiska husbilar med en Jeep på släp likt en asfaltslivbåt. Jag är skeptisk.

I gryningen (läs: typ vid lunch) packade vi väskorna och begav oss iväg till Hoover Dam: Det var stort och högt. Jag blev livrädd. Det här med att var och...

Nu var Las Vegas ett avslutat kapitel. Dags att plocka upp hyrbilen på Hertz (som för övrigt gav sjukt bra service) och bege oss ut på vägarna.

Första stoppet blev City of Boulder:

Här konstaterade vi för första gången hur snälla och trevliga lokalbefolkningen i småstäderna är. Nästan så att man vill nypa dem i kinden och pratat bebisspråk.

Då vi är lite lätt besatta av misär fotar vi så många trailer parks vi någonsin kan. Tyvärr är det mer gigantiska supertrailers än små diskbänksrealismfilm-trailers. Nåväl, det är väl kanske positivt ändå.

Vägarbeten överallt. Hela tiden. Ändå är vägarna sämst. Jag är skeptisk.

Jenny har under resan tagit rollen som Polaroidansvarig. Hon sköter det med bravur!

Nu var Las Vegas ett avslutat kapitel. Dags att plocka upp hyrbilen på Hertz (som för övrigt gav sjukt bra service) och bege oss ut på vägarna. Första stoppet blev...

Jag förstår att ni väntat och väntat och väntat på min första riktiga bloggning från Road trip 2012 (i alla fall mamma). Lite oväntat har det visat sig omöjligt att få internet i telefonen om man inte har ett redigt abonnemang, vilket jag ju inte har. Hur som helst så får jag hushålla med internetet på motellen på kvällarna och som ni alla förstår är ju Jennys bloggningar prioriterade (365outfits.se).

Låt oss nu inte spilla mer tid än vi måste med mitt nonsens, game on!

Efter en evighets resande kom vi så fram till syndernas stad, Las Vegas:

Första natten kastade vi bort på ett White Trash-casino vid som heter Harrah’s. Det behöver vi inte orda mer om utan fokuserar istället på hotellens hotell, The Cosmopolitan. Bilden ovan är utsikten från terassen på vår mycket generösa svit med bubbelbad, två stora badrum osv. Vad vi ser är alltså den världsberömda fontänen framför Bellagio.

Här njuter Jenny av utsikten under dagtid, då man förvånande nog såg exakt samma sak som på natten. Fast ljust.

Här ser vi Jenny sola vid en av poolerna. Det var lika varmt i luften som det var kallt i den ena poolen och varmt i den andra poolen. Inga konstigheter.

När vi strök omkring på the Strip så ramlade vi in i Marc Jacobs-butiken i Caesars Palace där vi möttes av världens trevligaste personal som tog sig en dryg kvart till att skriva ner tips till vår resa. Sjukt många tips. Bra tips. Allt från San Diego till San Francisco. Underbar människa.

The Strip i all ära men det är i gamla Las Vegas det händer. Rediga ljusskyltar och syndiga kvarter.

Här ser vi en Jenny som jag trodde poserade för kameran men egentligen bara viftade bort en fluga. Tur att bilder ljuger.

Nu till väsentligheterna: Heart Attack Grill.

Ni anar säkert vilken image restaurangen har.

Bara en sådan sak som att servitörerna är klädda som sjuksköterskor och doktorer samt att alla gäster får sjukhuskläder talar sitt tydliga språk. Precis som att vi igår på TV såg att en gäst faktiskt fått en hjärtattack på restaurangen nu i helgen. True story.

Apropå dekadens så känns bilden ovan som… aningen operfekt. Föräldrarna hejar på och fotar den unge sonen som poserar med de lika lättklädda som syndfulla damerna. Välkommen till Las Vegas.

Ok, det blev lite shopping också…

Jag förstår att ni väntat och väntat och väntat på min första riktiga bloggning från Road trip 2012 (i alla fall mamma). Lite oväntat har det visat sig omöjligt att...