Jag har skapat ett monster…

ivan

… men det är inte gossen jag talar om.

Gossen som vänt upp och ner på mitt liv. Från att tiden varit allt jag haft har jag nu inte tid med någonting. Vad var det som hände?

Jag minns en svunnen tid då bloggandet gjordes med vänsterhanden samtidigt som resor och andra upptåg planerades om vartannat. Det var ena idén hit och andra aktiviteten dit. Livet var ett smorgasbord av möjligheter och friheten dess moder.

Tiderna förändras. I maj kom lilla Ivan kom till världen och vi visste inte riktigt vad som väntade. Lyckligtvis. Jag är den förste att klargöra att gossen är värd varenda sömnlös sekund, varje missad resa eller inställd aktivitet. Tröttheten är min nya livskamrat och tiden min nemesis. En ny verklighet där egoistiska önskningar offras på rad, som om den förlorade sonen kom hem till gästabud varje kväll.

Jag levde en gång i tiden med den banala tanken att jag när gossen kom till världen skulle få tid till eftertanke och ett lugn i vilket jag kunde föra någon form av dagbok om livet som nybliven fader. Att bloggen skulle leva upp och bli en kartläggning av de första åren.

Jag var naiv. Jag visste ingenting om livet som småbarnsförälder och under vilka villkor jag kom att bli bemästrad. Tid är allt jag inte har, dagar och nätter försvinner likt rälsen under Transsibiriska järnvägen. Jag förstår inte vad som händer. Det känns ju på något vis som ingenting händer. Samtidigt som allt händer. Jag har blivit passerad till läktarplatsen och bevittnar mitt eget liv från sidlinjen.

Att blogga, något så enkelt, har fått lägsta prioritet. Det trodde jag inte för 6 månader sedan. Att de där förströelserna man hade skulle få etiketten ”onödig lyx”. Jag trodde att jag skulle bli det jag tidigare tidigare hatat, en pappabloggare. Istället blev jag något värre, en småbarnsförälder med behov att skrika ut hur fint mitt barn är. Instagrambild på instagrambild. Superlativ på superlativ. En enbart egoistisk person, till intresse för ingen utom mig själv.

Men det är klart, alla de där sakerna jag tidigare gjorde för mig själv och som jag längre inte kan göra måste ju ersättas av andra saker som ger mig tillfredsställelse. Tyvärr är det ni som får betala priset. Jag har slutat att anstränga mig för er med blogginlägg och dylikt där jag försöker dela någon form av substans och istället får ni bild efter bild på en bebis med stora ögon som för utomstående framstår som vilken generisk varelse som helst.

Jag förväntar mig inte att ni ska förstå men hoppas att ni inte stör er allt för mycket på den jag nu är. Jag har varit med och skapat den vackraste varelsen i världen i min gosse samtidigt som jag skapat ett monster i mig själv. Men det är väl som dom säger, man kommer aldrig att förstå föräldrar förrän man blir en själv. Vi är ett mystiskt folk som varken följer logik eller hyfs. Vi har tappat stora delar av vår sociala förmåga och blivit någon form av grottmänniskoliknande gruppering som till största delen bygger vår tillvaro kring vårt föräldraskap.

Jag kan objektivt se på mig själv och fördöma min egen person, men samtidigt omfamnar jag min nya person. Jag har klivit in i en bubbla och kommer inte ut. Jag vet inte om jag vill komma ut, även om det gräset växer så frodigt grönt där ute.

Jag har blivit en förälder.

2 Comments

  1. svärfar · 24 november, 2014 Reply

    Jag ser två inlägg från november, det senaste innan det i somras. Alltså har du gjort en nystart, absolut inte lika många inlägg som tidigare men en förbättring. Dessutom en underbar deklaration om betydelsen av att vara en närvarande förälder. Er gosse kan skatta sig lycklig över sina föräldrar.

  2. MH · 1 december, 2014 Reply

    Du skriver så talande, alla vi som är föräldrar, unga som gamla känner igen oss. Idag är det barnbarnen som tagit över, underbara småttingar. Finns inget bättre i hela världen än sina barn och barnbarn, de kan inte bytas mot något i världen.

    Kommer säkert en dag i framtiden när du får lite mer tid över. Men njut av baranåren, de försvinner i raskt tempo.

    Ivan är så underbart söt, en gåva ,den största någonsin.

    Må så gott ni fina lilla familj. Från Österlen/MH

Kommentera