Pappablogg

odold agenda

Som ni säkert noterat har jag och Jenny blivit föräldrar. Detta har förutom att vi fått en fysisk bebis även förändrat sättet vi resonerar kring det mesta i vår relation. Istället för att som förr samla plus- och minuspoäng i relationen samlar vi nu argument inför en eventuell vårdnadstvist. Så fort någon tar ett beslut eller yppar något som skulle kunna skada målet i en framtida vårdnadstvist är vi snabbare än blixten att markera detta. Det kan handla om allt från att strunta i att ta på gossen mössa när man bara ska frakta honom mellan t.ex. bilen och en byggnad till att stoppa i den 7 månader gamla Ivan en maträtt ämnad för barn från 8 månader. Allt samlas på hög i hjärnan och den mentala kapprustningen är synnerligen närvarande i vardagen.

”Det där kommer inte se bra ut i rätten” är en vanlig kommentar när något gått snett. ”Du är inte direkt en lämplig vårdnadshavare” kanske man säger när partnern missat att gossen ligger och pillar på hemmabioanläggningen. Svalt men direkt kommer den syrliga kommentaren.

Du är granskad och allt du säger eller gör kan användas mot dig på den yttersta dagen. Det kalla kriget i den varma kärnfamiljen, bakom de inbjudande lamporna döljer sig ett strategiskt maktspel. Vem som är vinnaren? Om det ens finns en vinnare så är det rimligtvis gossen som fått två föräldrar som båda är livrädda att blotta sina svagheter i barnuppfostran. Ett litet barn, två ännu mindre föräldrar.

Men… så gör säkert alla.

Jag har skapat ett monster…

ivan

… men det är inte gossen jag talar om.

Gossen som vänt upp och ner på mitt liv. Från att tiden varit allt jag haft har jag nu inte tid med någonting. Vad var det som hände?

Jag minns en svunnen tid då bloggandet gjordes med vänsterhanden samtidigt som resor och andra upptåg planerades om vartannat. Det var ena idén hit och andra aktiviteten dit. Livet var ett smorgasbord av möjligheter och friheten dess moder.

Tiderna förändras. I maj kom lilla Ivan kom till världen och vi visste inte riktigt vad som väntade. Lyckligtvis. Jag är den förste att klargöra att gossen är värd varenda sömnlös sekund, varje missad resa eller inställd aktivitet. Tröttheten är min nya livskamrat och tiden min nemesis. En ny verklighet där egoistiska önskningar offras på rad, som om den förlorade sonen kom hem till gästabud varje kväll.

Jag levde en gång i tiden med den banala tanken att jag när gossen kom till världen skulle få tid till eftertanke och ett lugn i vilket jag kunde föra någon form av dagbok om livet som nybliven fader. Att bloggen skulle leva upp och bli en kartläggning av de första åren.

Jag var naiv. Jag visste ingenting om livet som småbarnsförälder och under vilka villkor jag kom att bli bemästrad. Tid är allt jag inte har, dagar och nätter försvinner likt rälsen under Transsibiriska järnvägen. Jag förstår inte vad som händer. Det känns ju på något vis som ingenting händer. Samtidigt som allt händer. Jag har blivit passerad till läktarplatsen och bevittnar mitt eget liv från sidlinjen.

Att blogga, något så enkelt, har fått lägsta prioritet. Det trodde jag inte för 6 månader sedan. Att de där förströelserna man hade skulle få etiketten ”onödig lyx”. Jag trodde att jag skulle bli det jag tidigare tidigare hatat, en pappabloggare. Istället blev jag något värre, en småbarnsförälder med behov att skrika ut hur fint mitt barn är. Instagrambild på instagrambild. Superlativ på superlativ. En enbart egoistisk person, till intresse för ingen utom mig själv.

Men det är klart, alla de där sakerna jag tidigare gjorde för mig själv och som jag längre inte kan göra måste ju ersättas av andra saker som ger mig tillfredsställelse. Tyvärr är det ni som får betala priset. Jag har slutat att anstränga mig för er med blogginlägg och dylikt där jag försöker dela någon form av substans och istället får ni bild efter bild på en bebis med stora ögon som för utomstående framstår som vilken generisk varelse som helst.

Jag förväntar mig inte att ni ska förstå men hoppas att ni inte stör er allt för mycket på den jag nu är. Jag har varit med och skapat den vackraste varelsen i världen i min gosse samtidigt som jag skapat ett monster i mig själv. Men det är väl som dom säger, man kommer aldrig att förstå föräldrar förrän man blir en själv. Vi är ett mystiskt folk som varken följer logik eller hyfs. Vi har tappat stora delar av vår sociala förmåga och blivit någon form av grottmänniskoliknande gruppering som till största delen bygger vår tillvaro kring vårt föräldraskap.

Jag kan objektivt se på mig själv och fördöma min egen person, men samtidigt omfamnar jag min nya person. Jag har klivit in i en bubbla och kommer inte ut. Jag vet inte om jag vill komma ut, även om det gräset växer så frodigt grönt där ute.

Jag har blivit en förälder.

Den här går ut till släkten

Bebisbilder. ”Det är väl det man har Facebook till?” tänker du. Korrekt. Dock har inte alla Facebook varför jag nu ämnar posta en bebisbilds-bonanza för mina närmaste. Bebisbildskänsliga läsare varnas.

Gossen är ju bara några veckor men för att ni ska kunna följa utvecklingen (bebisar ser ju likadana ut hela tiden så det är ju svårt att se annars) så anger jag datum och ålder:

2014-05-25    4 dagar gammal

2014-05-25b 2014-05-25a 2014-05-25c

2014-05-26    5 dagar gammal

2004-05-25d 2014-05-26a

2014-06-02    12 dagar gammal

2014-06-02a

2014-06-04    14 dagar gammal

2014-06-04

2014-06-05    13 dagar gammal

2014-06-05a 2014-06-05b

2014-06-11    19 dagar gammal

2014-06-11b

2014-06-22    30 dagar gammal

2014-06-22a

2014-06-25    33 dagar gammal

2014-06-25a 2014-06-25b 2014-06-25d

2014-07-05    43 dagar gammal

2014-07-05 2014-07-05i 2014-07-05g 2014-07-05f 2014-07-05h 2014-07-05e  2014-07-05b 2014-07-05c 2014-07-05j

2014-07-06    44 dagar gammal

2014-07-06a 2014-07-06b

(Med reservation för att jag räknat fel på antal dagar gammal gossen är…)

Föräldraskapets 3 faser

Nu när jag varit förälder i drygt 5 veckor vet jag allt om barn och vad som hör dessa till. Jag kan nu som rutinerad förälder konstatera att föräldraskapet är uppdelat i 3 faser:

1. Jag ska aldrig bli som dom!
Innan man blir förälder vet man exakt hur man uppfostrar ett barn i allmänhet och hur man ämnar uppfostra sitt eget barn i synnerhet. T.ex. kommer man aldrig äta på McDonalds med sitt barn. Man kommer inte springa dit så fort barnet skriker. Man ska initiera intellektuellt stimulerande aktiviteter istället för att bara sätta dem framför TV:n. Allt detta är lika enkelt som självklart. De där föräldrarna man ser på stan med sina slappt egoistiska korttidslösningar för att få barnet att sluta gråta, vi skrattar hånfullt åt dem. Vi befinner oss här uppe, de befinner sig där nere.

2. Jag har blivit som dom!
Men vänta… McDonalds ligger ju väldigt strategiskt för ett snabbstopp. De har ju faktiskt morötter till maten, och ska sanningen fram är en hamburgare faktiskt ganska bra mat. Bara man skippar pommes. Barnen tycker ju om leksaken, då har de att göra några minuter. Perfekt med ett hoppslott också så att de kan springa av sig när vi pausar bilfärden. Ändå skönt med de här moderna pedagogiska barnprogrammen så att man inte behöver ha allt för dåligt samvete när de tittar några minuter. Bara några minuter. Måste ju hinna hänga upp tvätten. Klart gossen ska ha en glass förresten. Piggelin innehåller ju inga konstiga tillsatser att nämna och barn gillar ju glass. Hen blir ju så glad och det är ju så mysigt.

3. Bli som vi!
Nu ska jag berätta ett och annat om hur det kommer att bli när ni får ert barn. Vi har testat detta och det har gått superbra. Ska du ha EN amningskudde så är det denna, jag sms:ar länk så du inte köper fel. Jo, man ska plocka upp barnet DIREKT när det skriker. Så är det. 1177? Helt fel! JAG HAR JU VARIT FÖRÄLDER FLERA ÅR!!! LYSSNA PÅ VAD JAG SÄGER!!!

I vilken fas jag befinner mig nu? Hemlis!

 

Historien är nyckeln till framtiden

1968_Olympics_Black_Power_salute

Även om inte alla minns så är det nog få som inte känner till Tommie Smith och John Carlos Black Power-hälsning från OS i Mexiko 1968. Då som nu ryggade IOK för obekväma politiska krafter och lät just den politiska delen av spelen dikteras av makten snarare än folket. Man ställer sig gång på gång frågan varför det endast är kapitalets sida som får använda de politiska verktygen och inte den lilla människan. Ryssland, Kina osv. Precis som när det gäller (Sd) här hemma så dammar vi sakta men säkert bort smutsen från det mörka och gör det rumsrent. Det blåser kalla vindar och vi står i en tid som tydligast kan liknas vid ett vägval, en stig som delas till två. Vilken väg vi tar? Hjärtat säger kärlekens och medmänsklighetens väg men vindarna viskar annat. Det är kritiskt att vi nu om någon gång minns vår historia och tar lärdom om vi inte ska göra något vi bittert kommer att ångra. Historien skriver inte sig själv, det är vi som gör. Samma folk som skrev den förra gången. Hoppas bara vi lärde oss något.

Det var nästan med tårar i ögonen jag idag fick bevittna min endast 5 veckor gamla son uttrycka sin första politiska markering (om man bortser från tidigare gängtecken) när han nedtonat men bestämd höjde näven i en medmänsklighetens hommage till just Tommie Smith och John Carlos:

Black-Power-Baby

Med vänlig hälsning,
En stolt fader

1 of 3
123