Hans figurer är barfota. Några bär barn. Andra bär hus. De är alltid sorgsna. Men ibland får de sällskap av en nyckelpiga. Limpo ser sig omkring i ett samhälle som inte ser sig själv. Sen gör han galleri av ett elskåp nära dig.

I Brasilien undervisar han på universitetet och målar hus på uppdrag av staten. I Malmö är han ny. Han vann teckningstävlingen Secret Wars i somras, och du kanske har sett någon av hans melankoliska målningar på planket utanför Folkets Park. Eller på ett elskåp på Sevedsplan.
Bland tjocka linjer och lekfulla bokstäver sticker Limpos graffiti ut. Han målar barn och kvinnor. Ibland sitter de uppgivna och funderar. Ibland är de på väg någonstans, flygande. Ingen har skor.

– De ser alltid ledsna ut. Men det finns alltid en blomma eller en nyckelpiga som växer ur dem.

Fantasin, hoppet om någonting annat, det är det som växer.

– Sorgen och melankolin ligger i att de bor där de bor. Då krävs det att man drömmer mycket, säger Limpo, eller Fabio Rocha som han också heter.

Han pratar om slum i Brasilien, och kommer själv från ett område som liknar de ställen barnen han målar bor på. När han var liten bodde han utanför Salvador de Bahia, åkte med sina föräldrar in till staden och hem igen, och studerade graffitin genom bussfönstret. Han började måla själv när han var sju. Först med kol, sedan med färg, och han målade mycket. Varje dag, från tidig morgon. Där Limpo går målar han. Och ser saker.

Han har arbetat med graffiti som konstterapi och redskap för social förändring i flera år. Med psykiskt sjuka, missbrukare, barn och hemlösa i Brasilien, och med unga på Sevedsplan i Malmö. Utöver att vara ett sätt att förmedla tankar och känslor menar han att man genom graffitin kan ändra negativa bilder både av ett område och av sig själv.

– Ute på gatorna finns det hur många hemlösa som helst, och folk ser dem som skräp och pundare.

Men när de går ut och målar så är de plötsligt konstnärer.

– I ett projekt plockade vi in möbler som vi hittade på gatorna, målade om dem och byggde om. Där blev möblerna en symbol för att dra sig själv ur gatan, och göra något nytt.

Tekniken har han slipat på konstskola, men uttryckssättet har vuxit fram långsamt, hand i hand med de sociala projekten. Med korta små streck och många färgnyanser, påminner Limpos stil mer om impressionistiskt måleri än om din vanliga tag på stan.

– Jag har hela tiden letat efter ett snabbare uttryckssätt, för att kunna fånga ett ögonblick. Jag vill kunna måla som när man tar ett fotografi. Jag bryter upp linjerna, för idéerna kommer snabbt.

– Figurerna som jag målar nu kommer från barn som jag har jobbat med. Jag observerade dem och deras ansiktsuttryck. Sen började jag måla dem. Husen de bär på är deras egna. I en del områden är det väldigt mycket så, att barnen får ta hand om huset, vaka över det, laga det, städa det.

Limpo har målat barnen på elskåp i Malmö. Men också på husfasader i tomma hotellkomplex i Salvador.

– I närheten av turistområdena ligger många övergivna hus, samtidigt bor det väldigt många barn på gatan. Vad är det? Jag brukar måla de sorgsna barnen på dörrarna till de tomma husen. Det är ett subtilt politiskt arbete, och subtila budskap. För jag målar barn som folk attraheras av, folk tycker att de är söta.

Men inuti det så finns det ett större samtal.

Han plockar fram ett anteckningsblock från SFI-lektionen han just varit på. Det är olinjerat, och fullt av ord och teckningar. Han ritar en jordglob, och säger att problemen i Brasilien är Malmös problem. Att alla problem i världen är allas problem.