Förnedringsdrama!

Lördagkväll. Jag och Jenny sitter framför vår TV och idkar lördagsmys framför Kvällen är din på TV4. Precis som samhället vill ha det. Vi blir berörda av alla människoöden och utbrister med jämna mellanrum: ”Naaaaaw…”.

Det är då det händer, det är då en liten pojke får sin dröm i uppfyllelse. En dröm som innebär att han får trolla med Trolle Tobbkarl (Ni kommer snart förstå varför jag använder en omskrivning av trollkarlens namn).

Den lilla pojken är ovanligt sparsam med sina känsloyttringar, som tittare kan man knappt avgöra om han är glad eller ledsen. Känslan genom TV-rutan är att pojken är helt egal inför att få sin dröm uppfylld. Vill han ens vara där? Trolleritricket börjar framför publiken i studion. Trolleritricket börjar inte alls. Vad är det som händer? Trollkarlen och barnet börjar dansa någon form av discodans framför trolleriattributen på scenen. Jag sjunker djupare och djupare ner i soffan. Till slut river man av trolleritricket ackompanjerat av ytterligare några discodanssteg. Publiken applåderar.

Programledaren Martin Stenmarck kommer upp på scenen och kör den gamla vanliga oj-vad-bra-och-kul-alla-är-så-glada-rutinen varpå det lilla barnet får ett antal produkter ur Trolle Tobbkarls* trolleriserie för barn. Barnet blir tacksamt och de som säljer trollerilådorna blir än mer tacksamma, sådan reklam kan inte köpas för pengar (…).

Alla verkar nöjda. Nästan alla. Jag känner mig förvirrad. Den där dansen? Hur gick det till? Varför? Vad tillförde den? Kändes den inte lite väl ansträngd och forcerad? Frågorna var många, svaren få. Jag fann utlopp för min förvirring och känsla av att vara obekväm i TV-soffan genom att spontant slänga iväg en snabb tweet.

Det var där det började…

(Obs! Läser nerifrån och upp)

Twitter. Visst är det fantastiskt. Så spontant, men ändå så förutsägbart. Nu kanske ni förstår varför jag i detta blogginlägg väljer en omskrivning av namnet, jag försöker ducka för Google.

Om vi nu skall försöka gå lite djupare och spekulera i hur denna obekväma situation kommer att förändra mitt beteende? Inte alls. Men ändå.

Kommentera