True love

Idag var dagen kommen. Dagen som vi alla (läs: Jag och Jenny) väntat på. Det var dagen då Yvonne kom till staden.

Precis som väntat så bjöds vi på en enastående konsertupplevelse med idel hits och nostalgitrippar. Nu menar jag inte nostalgitrippar i den mening att man minns hur bra det en gång var utan snarare att man fortfarande förstår varför man en gång insåg att Yvonne är världens bästa band.

Som om inte själva konserten vore nog var jag givetvis även utrustad med Polaroidkameran. För en gångs skull tyckte jag och Jenny att så gott som varje bild var av utmärkt artistiskt värde. Det tyckte inte Henric de la Cour.

När jag efter konserten smög fram till Herr de la Cour, likt en tonårsdam i jakt på en popidol, för att få ett par bilder signerade möttes jag av en omedelbar och brutal gallring av mina bilder. Han behövde inte mer än 1 sekund för att välja en av bilderna och ge beskedet att det var den, och endast den, som fick föräras med en signatur.

Då jag inte gapar efter mycket utan nöjer mig med hela stycket så var det gott så. Det var dock tur att Herr de la Cour hade samma smak som mig, Jenny och gode vän Gus när han valde ut den bästa av bilder att signera:

Trogna läsare vet att jag inte gärna lämnar er enkom med litterärt uppmålade bilder av mina konsertupplevelser utan även, i mån av möjlighet, bjuder på lite rörligt ögongodis.

Efter några ovetenskapliga tester har jag dock kommit fram till att min Canon G9 faktiskt ger betydligt sämre filmer än min lilla Canon Ixus 860. Främst ljudet är av sämre kvalitet. Tyvärr hade jag denna kväll med mig just min G9:a varför ni får ursäkta eventuella brister i ljud.

Håll till godo:

Idag var dagen kommen. Dagen som vi alla (läs: Jag och Jenny) väntat på. Det var dagen då Yvonne kom till staden. Precis som väntat så bjöds vi på en enastående konsertupplevelse med idel hits och nostalgitrippar. Nu menar jag inte nostalgitrippar i den mening att man minns hur bra det en gång var utan ...